Från himmelsblå, via turkos, till dassigt flammig (eller ”Drömmen om en vit soffa” – del 1)

F

Högst upp på önskelistan just nu: en vit soffa. Min turkosa var fin en gång i tiden, men när jag äntrar vardagsrummet nu märker jag hur blicken flackar och hur jag liksom försöker undvika att se den. Om jag blinkar och kisar kanske den ser vit ut? Nä. (Här bredvid Slettvolls Dorian).

En gång var den himmelsblå, dyr och underbar. Sen blev den solblekt. Då färgade jag den turkos. Det blev jättebra och inte alls sådär flammigt som folk varnar för (äh, kanske lite). Men de där sandiga barnfötterna och de små fredagschokladhänderna kräver sofftvätt en gång i månaden. Jag hade inte räknat med att den nya turkosa färgen skulle fälla så mycket. Nu har var kudde sin egen nyans… Ren, men…

Sen var det det där med saltet. När man färgar tyg häller man färg och salt i tvättmaskinen, 1 påse salt/tvätt. Inte 1 påse/kuddfodral, som jag tog. De frätte hål på tyget. Ännu bättre. Min fina kvalitetssoffa.

Men jag har alltid retat mig på att den är för kort i sitsen. Jag är visserligen lång, men i det här fallet är det soffan som är feldimensionerad. Inte jag. Så det är väl lika bra att förvandlingen från himmelsblå till turkos kraschade. Nu kan jag istället påbörja min resa mot en ny soffa. En vit. Som jag inte ska färga.

Himmelsblå

Turkos

Dassigt flammig

Add comment

Follow on Bloglovin