”Ett rum ska visa att det pågår ett liv – det är bra inredning” sa Ernst Kirchstegier i sitt föredrag på Formexmässan. ”Koordinera inte ihjäl”. Han gav sitt eget 1700-talshus som exempel, minutiöst tidsenligt inrett (av honom själv) så till den milda grad att han till slut inte fick ro. Då åkte han och köpte en hypermodern, monsterliknande staty av något slag som totalt bröt med allt det andra. När hans mor kom på besök sa hon: Usch! Vad är det för gräsligt du har ställt där! Det måste du ta bort. Ernst blev nöjd. Han hade lyckats: ”Fulhet och galenskap hedrar jag”.
Och jag instämmer, vad är väl tråkigare än genomtänkt på längden och tvären? Jag har länge beundrat perfektionistiska, pedantiska inredare som får till det sådär perfekt och som vet EXAKT var saker och ting ska placeras. Men hur mysigt är det att bo i en inredningsaffär? Det finns inga lagar och sanningar inom inredningsdesign. Ett rum, ett hem ska inge en känsla av trivsel och harmoni, för dem som bor där. Smaken är ju som bekant delad. Och jag är ganska nöjd med min oräddhet att sväva ut, min avsky för pedanteri och mitt lugn inför lite oordning. Kan det till och med vara en styrka? I alla fall enligt Ernst.
Bibliotek inrett av amerikanske inredningsdesignern Michael Smith
Bild Living Etc
Bild Bolig Magasinet
