Våra byggare tog sig en del friheter. Vi skulle bygga in terassen på övervåningen och under processen visade det sig att taket var angripet. Taket plockades ner, nya takstolar och nytt tak kom på plats, långt om länge. Med betoning på länge. Det dröjde månader och under tiden regnade det in och tak och golv förstördes. Vi bodde i bästa väninnans oisolerade lilla stuga under tiden, in i vintern och jag med växande gravid mage – 7 mil hemifrån. Nu var det inte denna delen av vår byggmisär jag skulle berätta om, men den innefattar liksom själva upptakten. För varje gång vi besökte bygget liknade vårt hem mer och mer en ruin träffad av en missil. Den oisolerade stugan blev obeboelig och bebisen i magen ville ut och hem.
Irritationsnivån kan ni ju tänka er. Så en gång när några väggar till slut började ta form och det första steget till uppbyggnad var taget, klev vi in i vår demolerade hall för att glädjas åt framsteget och fick se… …inte EN utan TVÅ sabla nischer!
- jag hatar att damma
- jag hatar småhyllor
- jag hatar småpryttlar
- jag hatar skrymslen
Byggarna log och sa stolt: titta så fint! Vi har byggt nischer. Där kan du lägga nycklarna!
Okej, i sammanhanget kanske inte två nischer borde vara något att hänga upp sig på. Men ni vet, det är ofta småsaker som får bägaren att rinna över och jag hade hamnat mitt i Niagarafallen.
Och jag som är så ledsen för att vår nisch nu är bortbyggd… =D