Ett hem ska ha några gamla möbler. Gärna något i varje rum. Det skapar karaktär och personlighet. Jag plockade på mig ett gäng ärvda möbler efter mor- och farföräldrar. Majoriteten stuvades in i en lada och länge hette det ”Efter tillbyggnaden, då ska jag hämta hem de gamla fina möblerna. Då får de plats”. Det gjorde jag. De stod ute på uppfarten och log, tror jag, men leendena var inte besvarade. Jag blängde suckandes på dem: Nää, jag vill inte ha in er i mitt fina nyrenoverade hus. Var ska ni stå? Mormors byrå, svärmors byrå, farfars slagbord, farmors stolar, morfars soffa, farmors byrå…
Men inte kan man väl göra sig av med ärvda möbler! De ska ju ha affektionsvärde. Eller? Snabbt som attan, innan jag hann ångra mig, fotograferade jag rubbet och slängde ut det på blocket. Telefonen ringde varm och jag blundade, höll andan och sa ”Ja, ja. Den finns kvar. Kom och hämta”.
Idag vågar jag inte minnas exakt vilka möbler som kom, log och tvingades vända om. En fick dock stanna. Hon är så vacker. Hindrar mig visserligen från att ha en fungerande garderob i sovrummet, men hon hör hemma där och hon ger mitt 100 år gamla sovrum karaktär. Och jag tycker om henne, precis som hon är, avskavd och oduglig som spegel.
