Hemma hos kusin Jenny kan man gå på skattjakt efter personliga prylar som alla har något att berätta. Jag har fångat dem på bild.
Jenny är en färgstark person och vi som känner henne är inte förvånade över hennes tapetval eller det tydliga kontrastvalet svart och vitt. ”Jag gillar vitt, men det är tråkigt med bara vitt. Det är härligt med mönster, mina tapeter är istället för tavlor”. I det i övrigt vita och svarta hemmet vilar stormönstrat och småprylar lugnt. I stort sett alla detaljer är vita och då kan man kosta på sig att strössla med dem.
Tapet Joseph Frank
Tapet Hanna Werning
Tapet Hanna Werning
Tyg på väggen: Marimekko
En av favoritsakerna är en dam i tenn. ”Titta på denna, den fick jag av mamma när jag behövde muntras upp. Ser du, hon blickar framåt”.
Andra detaljer som förstärker Jennys personlighet är hennes hjärtan. De finns gömda lite här och där och jag upptäckte inte dem förrän hon pekade på ett.
Tillsammans med konstnären Ardy Strüwer hänger mormor och morfars inramade meny från en resa i Italien.
Huset är byggt 1972 och är en klassisk 60-tals låda. Jenny har bevarat dörrarna, men sprutlackerat dem vita. Fönsterbrädorna har hon klätt med tapet.
Tillsammans med sin man utgör hon ett musik- och vinälskande par med anknytning till Istrien, nordvästra Balkan. Därifrån kommer druvorna som får vila i källaren.
”Inget hem utan tofs. Du har väl en tofs, Malin?” säger Jenny och visar det perfekta stället för en Maria Montazamitofs. Och jag skäms som inte har en…
”Och du, bästa rummet i huset är lekrummet”. Ja, så underbart med ett rum fullt med leksaker som stannar bakom tröskeln. Med undantag kanske för en liten lurvig kanin…
