Tidigt lär vi barnen att ”somna själva”, medan vi vuxna, om vi har en partner, vanligen sover tillsammans. Med all säkerhet händer det att barnen trippar in till oss, kryper ner i vuxensängen och nattens ruljans är igång. Tänker att det naturliga är att inte sova ensam. Säkerligen finns det de som blir tokiga av att dela säng, som gärna sträcker ut sig som ett kryss i en 120-säng. Och syskon som snackar långt in på nätterna eller bråkar av trötthet innan de somnar. Men om det var så att sova tillsammans med syskon vore normen, hade det varit annorlunda då?
Jag gillar tanken på att syskon delar sovrum. Det verkar tryggt, mysigt och lärorikt – att visa hänsyn och acceptera varandras olikheter. Här är ett underbart sovrum med smart sänghimmel. Madrasserna står på en upphöjning, konstruktionen är fäst längs med och förankrad i väggen. Den ena har tyg som vilar på sänghimmelstaket medan den andra har draperi.
Barnrum Ikea:
