Det sägs att känslomänniskor är lyckliga människor. De ser till att arga känslor lämnar kroppen, de stoppar inte dem i sin ryggsäck och låter den tynga ner deras kroppar och själ. På samma sätt tillåter de de glada känslorna att bubbla och sprider glädje och skratt omkring sig.
De arga känsloutbrotten kan se olika ut, mer eller mindre trevliga. Det där är något man kan lära sig och träna på. Att visa sin ilska utan att låta den gå ut över oskyldiga.
När argkänslan bankar på inifrån och vill uuuut, då kämpar jag. Jag är en ganska sansad och polerad person, men irritation och ilska måste lämna min kropp, det finns ingen plats för den. Den pyser ut med ganska korta, hårda tryck i form av reaktioner på närliggande ting (i värsta fall personer), musklerna spänns, synen blir suddig och jag trampar på leksaker på golvet och slår lilltån i golvlisten. Men för varje pys blir uttrycket mildare och mildare.
Jag försöker fokusera på vad det är som gjort mig arg eller irriterad. Att rikta känslorna rätt, liksom. Så att det inte blir barnen, medtrafikanter eller golvlisten som får orättfärdigad pysilska på sig.
”Det är inte dig jag är arg på, det är tanten i kassan/Jan Björklund/försäkringskassan/leverantören…”
Önskar mig en massagestol i julklapp.
